Hon har jättemånga hål i sin kropp. Och slangar som sticker ut. Vill du se? frågar hon. Och jag säger ja. Ser på hennes håliga överkropp. Hål och blåmärken. Slangarna som sticker ut. Kroppen som gett mig mitt liv är nu full av hål. Och blåmärken. Det pumpas blod ut från hennes kropp. 64 liter. Sen pumpas det in igen. Runt runt runt. Det är en evighetsmaskin. Annars skulle hon inte finnas mer.

Jag brukade ringa henne på vägen hem från bussen. Hon hade alltid ljudet på för hon visste att jag kunde behöva tryggheten i natten. En röst som följer med genom stegen på de mörka gatorna. Nu är det jag som har på ljudet. Ligger och väntar på samtal från ett okänt nummer. Ifall hon skulle behöva mig och min hand att hålla i. När hon rullas genom de vita korridorerna.